Preventionsparadoxen innebär kort Den största förebyggande effekten uppnås om insatserna riktas mot hela befolkningen och inte endast mot högriskgrupperna.
Hängde du med? För vår del kan vi tycka att detta inte är särskilt paradoxalt utan ganska naturligt. Skall vi överföra detta till Vuxenkontraktets verksamhet så känns det ju riktigt bra. Vi vänder oss till alla vuxna och vi gör det i en form som är billig, lättillgänglig och dessutom möjlig att upprepa. Det hela är alltså tillräckligt enkelt för att fungera.
Dessutom, när det gäller överdrivet dataspelande, risken för att våra barn stöter på obehagligheter på nätet eller får ta emot hot och mobbning… så torde ju alla vara i riskgruppen…
Frågan är snarare hur man egentligen identifierar de barn som befinner sig i det som skulle kunna etiketteras “högriskgrupp”? Sannolikt kräver det ganska omfattande studier och enormt mycket tid - därför är det väl bättre att ge alla information och chans att reflektera från början och innan problemen uppstår?
Det finns idag en rad olika föräldrakurser som erbjuder föräldrar chansen att utveckla sina förmågor i att bygga upp varma och förtroendefulla relationer till sina barn. Det är bra och välbehövligt. Men man kan ju fundera över hur det som krävs i ett av dessa program, deltagande i elva träffar om 2 timmar och 30 minuter, gör att detta är något för alla? Bara att som ensamstående förälder ordna barnpassning på kvällstid i den omfattningen… ja vad säger man?
Vår uppfattning är att det ligger en klar poäng i att samla de föräldrar och vuxna som finns kring ett barn och diskutera i ett forum där alla, eller vart fall de allra flesta känner igen sig och kan medverka. Det är därför vi har valt skolan som arena. Där finns ett naturligt fokus på relationen mellan vuxen- och barnvärlden och skolan ser dessutom samverkan mellan dem och föräldrar och barn som förutsättning för att lyckas med sitt kärnuppdrag.
Ett föräldramöte, en timme av klassens föräldrars tid, det är vad som krävs. Detta inte sagt för att vi vill ställa Vuxenkontraktet mot någon av de föräldrautbildningar som finns. Tvärtom. Av erfarenhet vet vi att Vuxenkontraktet skapar intresse för denna typ av utbildningar och det är något som alla tjänar på, inte minst barnen.
En stillsam önskan är i stället att Vuxenkontraktet skall slippa ställas i motsats till de program som erbjuds och pågår. De står inte i motsats till varandra, inte alls.
Alltså, preventionsparadoxen för Vuxenkontraktet kan formuleras ungefär så här;
Största möjliga nytta för största möjliga antal individer.
En gammal regel, men det har aldrig funnits någon bättre.
